Några veckor innan jul 2013 började Cherie kräkas och var förstoppad. Hon kräktes i perioder under dagarna vilket gjorde att jag emellanåt trodde att hon hade blivit frisk igen eller att hon bara hade ätit något. Men när hon sen var inne på sitt fjärde kräk/förstoppnings-dygn så ringde jag mamma och sa att vi var tvungna att åka in med henne då hon kräktes väldigt mycket den kvällen. Så mamma fick ringa till djursjukhuset och be om en akuttid eftersom dem egentligen hade stängt. Mamma, mormor och Elin körde upp till Örkelljunga för att köra mig och Cherie till djursjukhuset. Självklart så tog jag med Rebecca som är min bästa vän.
När vi sen kom fram till veterinären så gjorde dem först en allmän undersökning för att kolla om hon hade feber, lyssna på hjärta och lungorna osv. När dem sen skulle klämma på magen så reagerade Cherie och tyckte att det var obehagligt, så det blev en röntgen. Men den vanliga röntgen visade ingenting. Hon fick bli inlagd där över natten så dem kunde göra en skiktröntgen dagen därpå, men även den visade ingenting.
Minns att jag var oerhört ledsen och rädd över att lämna henne där, jag kände mig ensam och det var så tomt att åka hem utan hund.
Tillslut kom dem fram till att hon hade fått en inflammation längst bak i tarmen. Så hon fick äta specialkost i två veckor. Ovanpå detta så bestämde hon sig även för att sluta dricka, så då fick jag hälla vatten på blötmaten så att hon skulle få i sig lite mer vätska.
Men tro inte att vår otur var över här.
När jag sen var på praktiken i Februari 2014 så var vi ute och gick med alla hundarna. Cherie fick gå i flexikoppel eftersom hon inte riktigt hade kommit in i flocken än och för att hon inte skulle sticka efter en hare eller något. Allt rullar på och Cherie springer runt och leker. Men helt plötsligt bara skriker hon till och lyfter upp sitt vänstra bakben. Jag blir livrädd och lyfter upp henne för att känna igenom henne lite snabbt, men hon visar inga tecken på att hon hade ont. Så jag sätter ner henne igen men hon vill inte riktigt lägga någon tyngd på benet, så jag bestämmer mig för att känna igenom henne ordentligt och känner då att något hoppar till i hennes ben. Påväg hem från promenaden så pratar jag med mamma om att jag och min handledare hade pratat om att det kunde vara så att hennes knäskål hoppar ur led och glider rundor. Detta upprepas sedan på kvällen, fast denna gången gnyr hon och kommer haltandes till mig.
Mamma och jag bestämmer och att ringa till veterinären och boka en tid. Vi får en tid två dagar senare och åker in. Efter en undersökning så får vi svaret.. Min älskade lillpudel hade fått Patellaluxation Medialt, vilket innebär att hennes knäskål hoppade ur sin position och hamnade på insidan av benet.
Jag blev väldigt ledsen över detta och vi ställde en massa frågor om allt möjligt till veterinären och vi fick en tid bokad hos en ortoped på Malmö Djursjukhus för att prata vidare om operationen och framtiden. Vi fick även reda på att hennes högra knäskål också satt löst..
Sen kom dagen då vi åkte in till Malmö Djursjukhus för att träffa ortopeden. Dem började med att känna igenom henne och kolla hur allvarlig hennes patella var, sen blev det en röntgen så hon fick en spruta med lugnande. Dem tar henne och går iväg till röntgenrummet. Efter en stund kommer dem tillbaka och lägger henne på undersökningsbordet. Dem börjar prata om hennes patella och säger att dem ville operera henne för den, då den gled ur så pass ofta. Sen kollar jag på ortopeden och ser på henne att hon vet något mer som hon inte har sagt än. Och så rätt jag hade.. Efter ett tag hör jag henne säga: "hon har även en dålig höft på vänster sida".
Då bröt jag ihop. Alla tankar började snurra.. Min älskade lilltuss hade mer ont än vad jag trodde från början..
Jag orkade inte prata om detta med någon utan skrev istället ut det på bloggen och på fb, jag sa även att jag inte orkade med massa frågor osv.
Vi pratade knappt om det här hemma. Jag grät nästan dygnet runt i några veckor.. När sen sportlovet börjar närma sig så frågar mamma mig hur jag vill göra. Om det blir en operation eller inte.. Det kommer även fram då att både jag och mamma hade haft tanken på avlivning men inte hade velat ta upp det med varandra.
Efter många om och men så "bestämmer" jag mig för att avlivning är det snällaste mot henne. Jag ville inte att min hund skulle vara stelopererad när hon bara var 14 månader gammal. Hon hade inte njutit av livet då..
Så kommer den värsta dagen i mitt liv. Den 16/4-14, dagen då min prinsessa skulle få somna in..
Vi tänkte på vad Cherie älskade att göra, och sa att hon skulle få göra det på hennes sista dag i livet. Först blev det en långpromenad i skogen med strålande sol och hon fick lov att gå lös. Sen åkte vi ut till mormor eftersom hon älskade mormor extremt mycket. När vi har varit där ett tag så kommer farmor, farfar och Tyson också dit. Cherie och Tyson fick leka tills vi skulle köra.
När vi väl hade parkerat och gått ut bilen utanför veterinärerna så ställer jag mig rakt upp och ner och börjar gråta. Får en panikattack och trycker Cherie mot min bröstkorg samtidigt som jag gråter och skriker att jag inte vill gå in där, att jag inte vill förlora henne. Mamma låter mig stå där en stund och gråta.. Sen går vi in för att låta henne somna in..
Nu springer min älskade pudel på molnen och njuter av livet i himlen. Hon är begravd ute hos min morbror och det känns bra att det är just där hon är begravd.
Älskade lilltuss, tuttilutti, lillpudel.. Du var min första hund.. Min allra bästa vän, jag älskar dig och saknar dig något enormt. Glöm aldrig det.❤️❤️
16/4-14, ett datum som jag aldrig kommer att glömma.
Hoppas att du vilar i frid.❤️